[Joffe]

En aspekt av vänsterns självkritik är att den har tydliga drag av att omdefiniera begrepp i tid och otid. Jag gissar att detta är ett arv från situationismen på gott och ont. Det som är bra är att man inte räds förnyelse, men det som definitivt är dåligt är om det parallellt flyter omkring en hög med begrepp som i grunden betyder samma sak. Det kanske inte är ett så stort problem nu, men jag kan absolut se att det kan bli det. Det liksom hänger i luften att man snart har tre, fyra olika ord för kommunism (om det inte redan finns?). Jag skulle vilja skilja på vad som är ett bruksspråk, vad som är ett visionärt språk och vad som är konst. Då tror jag att vi skulle kunna komma framåt bra mycket snabbare. Om det sedan blir så att språket som ren konst/njutning blir bruksspråk per definition så är ingen gladare än jag.

I väntan på transmograferade holofoniska audiogram alltså...

[suitsmeveryfine]

Maradona: Skillnaden mellan dig och mig är inte att du vill uppnå förbättringar här och nu medan jag inte skulle vilja det. Jag ser naturligtvis också hellre säkra anställningar till alla som vill ha dem än hög arbetslöshet kombinerad med osäkra anställningar, lådsasjobb, »söka arbete-jobb» och arbetsmarknadspolitiska tvångsåtgärder. Det är på samma sätt trevligare att leva i ett borgerligt demokratiskt samhälle än ett tyrranniskt diktatoriskt sådant. Min poäng är att verkligheten inte fungerar på det sättet. Man kan inte välja mellan olika alternativ såhär, som om man stod och tittade igenom hyllorna i en butik

apati: Deras sjukvårdssystem kostar alltså mer totalt sett eftersom de trots allt erbjuder aktutsjukvård och det faktum att så många inte betalar till någon sjukvårdsförsäkring och inte tar emot förebyggande vård så leder det till allvarligare problem när de sedan måste tas om hand på aktutklinikerna. Därtill får doktorerna sjukt mycket betalt och in i systemet går det även massvis av advokater som ska ha sina arvoden. Voilà, ett sjukvårdssystem som är sämre och dyrare.

Improduktiv sektor? Skrev Marx i vården? Det fanns ju knappt någon strukturerad vård sent 1800-tal.

Det fina med Marx begrepp är att de som oftast är utarbetade på ett sådant sätt att de inte är beroende av de konkreta, specifika brancher som fanns då. Se det här från Kapitalets första bok:

Den kapitalistiska produktionen är inte endast produktion av varor, den är först och främst produktion av mervärde. Arbetaren producerar inte åt sig själv utan åt kapitalisten. Därför är det inte längre nog, att han framställer produkter. Han måste producera mervärde. Endast den arbetare är produktiv, som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas. Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionens område, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för i en korvfabrik, har ingen betydelse. Begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget, historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande, som binder arbetaren vid uppgiften att omedelbart föröka kapitalet. Att vara en produktiv arbetare är därför ingen lycka utan en olycka.

Om det hade varit så enkelt som att allt arbete var produktivt och att arbete, om det bara sattes i rörelse hur lätt som helst kunde producera mervärde, då hade den nuvarande regeringen hur lätt som helst kunnat anställa alla arbetslösa i skol, vård och omsorg och problemet vara så gott som löst.

Det fina med teori är att den kan användas för att förstå varför världen är som den är och kan ge en viss orientering i kampen.

Varför skulle det vara bra men offentlig vård för ett avancerat kapitalistiskt land?

Därför att genom att via skattsedeln tvinga proletärerna att spendera en del av sin lön på något som klassen behöver för att laga sina kroppar och inte bara köpa pizza och öl så kan de för kapitalet bli bättre lämpade som produktionsfaktorer. Jag säger givetvis inte att det bara är bra för kapitalistklassen om vi har offentlig sjukvård utan det ligger givetvis i arbetarklassens intresse men jag kan säga såhär, att det just på grund av att det är till båda klassernas intresse som vi har sådant som offentlig sjukvård, utbildning och andra saker.

[Multitudo]

Kommunism sedan, är inget som finns i folk vardag enligt mig utan det kommunistiska brottet är det språng som tar när folk genom praktisk erfarenhet ser att kampen inte längre kan föras på den fackliga nivån (kampen om löner och villkor) och bestämmer sig för att angripa staten och avskaffa pengarna och lönearbetet (vilket några som jag kallar kommunisering).

Suitsfine: Men är inte radikala dagsaktuella krav som en arbetstidsförkortning och krav på en social lön i en form av "bad faith reformism" just sådana krav som kan ge den praktiska erfarenhet av klasskamp som gör att en kommunisering kan äga rum? Hur ska man annars gå till väga? Knäfalla inför spontaniteten i klasskampen och brännmärka allt som kan uppfattas som organiserad vänsterpolitik?

[Maradona]

Där skrev du det jag ville skriva! Precis så är det.

[Grenze]

varför skulle han det? som jag förstår suitsme... så argumenterar han tydligt för att vänsterns problem är att den formaliserar en begränsning i klasskampen istället för att utmana den, exempelvis stanna upp vid ett krav istället för att försöka utmana kravet inifrån... (samtidigt inser han förstås ofta nödvändigheten med denna begränsning och kritiserar i så fall endast den situation som gör denna nödvändighet nödvändig, till ett tvång...och kan därmed undvika att normativt avfärda olika former av företeelser och istället försöka fatta varför politiska skeenden tar den form de tar, det är ju det man har teori till.) vänstern är därmed alltför spontan eftersom den fetischerar en form, rent historiskt då "programmet", och numera oftast olika alternativ - sociala center, självförvaltningsidéer och dylikt - och gör politik av det omedelbara, och mer än så: man gör till och med teori av det omedelbara. i själva verket är det detta som är att knäfalla åt spontanism eftersom den tekniska sammansättningen generar sin egen politiska sammansättning, sin egen vänsterfåra. det teoretiska momentet kommer ju in exakt här och försöker etablera något annat än en enkel växelverkan, genom teoretisk reflektion kan man förstå varför organisering formeras så som den formeras, och det upplevs ju förstås ofta säkert som provocerande av många som helst inte vill tänka över formeringens betingelser.

den kommunisatörströmning som suitsme tillhör menar att den nuvarande motsättningen mellan kapital och arbete hela tiden varslar om en nödvändighet att bryta med det som vänstern rent spontant försöker formalisera som krav, som utopi, som samhällsmodel - oftast då tanken om ett alternativ. om det är något man skall beskylla suitsme för så är det i alla fall inte spontanism. kommuniseringen kommer inte som ett "överväxande" av diverse kamper, utan snarare som ett brott med dessa kampers grundläggande logik, genom att "reformistiska" kamper leds över till själva reproduktionen av klassförhållandet, alltså är det inte så att de dagsaktuella kamperna "utbildar" massorna, utan snarare är det så att de dagsaktuella kamperna hela tiden kan slå över och bli kriser för systemet, och det är i sådana tidpunkter som proletariatet kan börja ifrågasätta sin egen funktion som proletariat och därmed formera en rörelse som borrar sig genom kapitalismens fundament.

suitsme argumenterar ju, antagligen med rätta, för att kamperna idag äger rum på reproduktionens nivå och att det skänker klasskampen vissa praktiska konsekvenser som man kan reflektera över teoretiskt. det är väl vad de försöker göra på de antipolitiska träffarna.

[Cookie Monster]

Grenze:
Att klasskampen i hög utsträckning sker inom kapitalets logik är väl ingen oense om. Faktumet att även aktivism integrerats i systemet är inte heller konstigt. Görandet för görandets egen skull är förkastligt, men det finns ingen motsättning mot att driva dagsaktuella krav. Människor kommunicerar med hjälp av meningsfulla symboler. Ett krav som specifikt berör en människas vardag är definitivt lättare att ta till sig, dvs internalisera. Det finns en poäng med en ödmjukhet mot att arbetarklassen och medelklassen och bourguasien har olika sätt att kommunicera respektive tänka på. Ett ämne jag skrivit om tidigare i tråden.

suits:

1) Konkreta krav divs helst för konkreta mål. Jag ger inte mycket för symbolism och sådant som göder skådespelet. »Arbete åt alla», »Sex timmars arbetsdag» -- det där är idag populistiska floskler och något helt annat än när arbetare på ett visst företag lyckas driva igenom en löneförhöjning eller tvinga fram ett större avgångsvederlag om produktionen läggs ner. Vi måste kämpa för att försvara oss, men vi gör bäst i att vägra ta ansvar för de samhällsekonomiska konsekvenserna av vårt handlande, som att Sveriges konkurrenskraft försvagas och att jobb försvinner. Jag tror inte att Maradona vill ge arbete åt alla genom en allmän lönesäkning till sydostasienivån, men man kan ju undra vad hans paroll ska betyda.

Att inte behöva ta ansvar för samhällsekonomin håller jag med om och det är rätt tänkt. Men vad kamrat inte tänker på är att detta är att symboliska krav inte riktar sig mot akademin utan mot de breda massorna.

Vi kan göra en liknelse med historieämnet (nu är marxism något mer politiskt laddat men jag tror dock att det pedagogiska exemplet kan ge viss insikt i frågan). När historiker gick in i ett paradigm där man alltid skrev väldigt sakligt korrekt urvattnade man intresset hos den breda allmänheten. Historia var grått och trist. Sen började journalister intressera sig för historia och började skriva på ett fängslande sätt. Journalisterna gjorde våld på historiska skeenden i många avseenden men de nådde ut till en bred allmänhet. Nu finns det emellertid skäl för en mer försiktig framtoning. Hoppar vi tillbaka till marxismen finns det skäl att dra lärdomar i from av lyhördhet för allmänheten och inte sätta sig på höga hästar. Dock är det inte perfekt i dagsläget och det förekommer ibland en del ogenomtänkta idéer.

Kommunism sedan, är inget som finns i folk vardag enligt mig utan det kommunistiska brottet är det språng som tar när folk genom praktisk erfarenhet ser att kampen inte längre kan föras på den fackliga nivån (kampen om löner och villkor) och bestämmer sig för att angripa staten och avskaffa pengarna och lönearbetet (vilket några som jag kallar kommunisering). Mina förhoppningar om att uppnå kommunism grundar sig på något materiellt, för att jag tror att proletariatet kommer tvingas in i situationer där denna frågan då plötsligt kommer bli aktuell. Det är dödfött att försöka sprida idén om en pengafri värld till massorna, att argumentera för dess fördelar som i någon sorts valkampanj. Men de proletärer som står i begrepp att pulverisera lönearbetet kommer att se penningens avskaffande som något mycket konkret och omedelbart i deras vardag. Och framtiden kan ligga närmare i tiden än vad man tror, inte minst med tanke på den kapitalistiska krisen.

Att plocka retoriska poänger är inte svårt. Konkret vad är det briljanta alternativet?

2) Det finns förtryckta som kämpar och de som är uppgivna. Det gör givetvis många gott av att resa sig mot de närmaste representanterna för sitt förtryck, vilket ju också sker med jämna mellanrum. Vad är inte de uppror vi ser uppstår år efter år i vårt närområde om inte frustrationsutbrott mot kapitalets herravälde? Vi själva kan givetvis delta så gott det går i de kamper som pågår och vi kan också ärligt försöka förstå dem för att också formulera någon typ av strategi som någon här var inne på, och då allra helst en strategi som grundar sig på kapitalismen idag och inte Tyskland 1919.

Uppror är det ingen brist. Motstånd i vardagen äger rum hela tiden inom samhällets institutioner. Problemet är att det sker på utan ett revolutionärt socialistiskt medvetande och leder sällan till något mer än en styrkedemonstration om maktförhållandena mellan proletariatet och bourgeoisien. Konkret elever gör uppror stundligen mot att det är medelklassen och bourgeoisien som är norm i skolan genom ironiska/uppkäftiga kommentarer. Arbetare paralyserar länder som Argentina och får den dominerande klassen att skaka. Men vad blir det av allt motstånd? Oförmågan att identifiera de verkande förtrycksmekanismerna leder till att man inte kan tillhanda hålla något alternativ utan positionerna flyttas lite fram och tillbaka. Systemet har inga problem att stabilisera sig efter ett tag.

Urtypen för den populistiska socialism (eller kapitalism som du nedlåtande beskriver den???) skulle vara Venezuela. Samtidigt är det ett typ exempel på hur socialism medierats till stora populationer. Jag ska inte fortsätta på detta spår för att hålla mig till ämnet men jag tycker att det kan vara ett intressant som en global parallell.

Nej, för i »min» kommunism finns det varken arbetare, egendom eller byteshandel. Det är detta som krossas i kommuniseringen, den revolutionära processen. Dessutom skulle den utopiska kapitalism du nyss beskrevs inte kunna existera eftersom det inte lämnas någonting åt potten för en förnyelse av eller utökning av produktionen, dvs. en merprodukt (återigen: se Marx, mer specifikt se Filosofins elände och avsnittet om arbetskupongerna).

Här är jag (förvånansvärt nog) ense med dig.

[Grenze]

Kakmonstret skrev:
Att klasskampen i hög utsträckning sker inom kapitalets logik är väl ingen oense om. Faktumet att även aktivism integrerats i systemet är inte heller konstigt. Görandet för görandets egen skull är förkastligt, men det finns ingen motsättning mot att driva dagsaktuella krav.

Jag svarar:
Fattar inte riktigt din meningsbyggnad, men tror du menar att det inte finns någon motsättning med att driva dagsaktuella krav och vara mycket radikal politiskt och vilja revolution. Vi är överens. Om du läser vad jag skriver argumenterade jag inte för någonting annat. Jag skulle till och med säga att man inte kan göra något annat än att driva dagsaktuella krav. Det suitsme... argumenterar för är ju att vi trätt in i en historisk epok som skapar goda förutsättningar för att dessa dagsaktuella krav omvandlas till det han kallar för kommunisering. Jag tycker det är en intressant tes, men är mycket mer pessimistisk.

Min poäng är mycket enkel, ni kan resa hur mycket krav ni vill och vara hur revolutionära ni vill, det är inte det diskussionen handlar om.

För att anknyta till tråden: teori kan ju då vara ett försök att förstå sådana historiska sammanhang som oavsett vad vi vill eller ej omvandlar omständigheterna för vårt handlande och därmed skapar nya situationer och möjligheter. Det är väl vad de antipolitiska träffarna går ut på, man diskuterar samhällspolitiska skeenden som uppfattas som antipolitiska.

[Cookie Monster]

Sorry. Missförstod ditt inlägg och du har tolkat, vad jag (lite slarvigt) skrivit, korrekt.

[Multitudo]

varför skulle han det? som jag förstår suitsme... så argumenterar han tydligt för att vänsterns problem är att den formaliserar en begränsning i klasskampen istället för att utmana den, exempelvis stanna upp vid ett krav istället för att försöka utmana kravet inifrån... (samtidigt inser han förstås ofta nödvändigheten med denna begränsning och kritiserar i så fall endast den situation som gör denna nödvändighet nödvändig, till ett tvång...och kan därmed undvika att normativt avfärda olika former av företeelser och istället försöka fatta varför politiska skeenden tar den form de tar, det är ju det man har teori till.) vänstern är därmed alltför spontan eftersom den fetischerar en form, rent historiskt då "programmet", och numera oftast olika alternativ - sociala center, självförvaltningsidéer och dylikt - och gör politik av det omedelbara, och mer än så: man gör till och med teori av det omedelbara. i själva verket är det detta som är att knäfalla åt spontanism eftersom den tekniska sammansättningen generar sin egen politiska sammansättning, sin egen vänsterfåra. det teoretiska momentet kommer ju in exakt här och försöker etablera något annat än en enkel växelverkan, genom teoretisk reflektion kan man förstå varför organisering formeras så som den formeras, och det upplevs ju förstås ofta säkert som provocerande av många som helst inte vill tänka över formeringens betingelser.

den kommunisatörströmning som suitsme tillhör menar att den nuvarande motsättningen mellan kapital och arbete hela tiden varslar om en nödvändighet att bryta med det som vänstern rent spontant försöker formalisera som krav, som utopi, som samhällsmodel - oftast då tanken om ett alternativ. om det är något man skall beskylla suitsme för så är det i alla fall inte spontanism. kommuniseringen kommer inte som ett "överväxande" av diverse kamper, utan snarare som ett brott med dessa kampers grundläggande logik, genom att "reformistiska" kamper leds över till själva reproduktionen av klassförhållandet, alltså är det inte så att de dagsaktuella kamperna "utbildar" massorna, utan snarare är det så att de dagsaktuella kamperna hela tiden kan slå över och bli kriser för systemet, och det är i sådana tidpunkter som proletariatet kan börja ifrågasätta sin egen funktion som proletariat och därmed formera en rörelse som borrar sig genom kapitalismens fundament.

suitsme argumenterar ju, antagligen med rätta, för att kamperna idag äger rum på reproduktionens nivå och att det skänker klasskampen vissa praktiska konsekvenser som man kan reflektera över teoretiskt. det är väl vad de försöker göra på de antipolitiska träffarna.

Det här låter väldigt avancerat och bra att ha i åtanke men jag fattar inte hur det konkret ska hjälpa mig i mitt politiska arbete i vardagen? Hur ska en politisk organisering gå till utan att befläckas av skådespelet?

[Grenze]

Hur ska en politisk organisering gå till utan att befläckas av skådespelet?

Det är nog omöjligt tyvärr. Teori har ju en benägenhet att alltid komma försent, men om man vågar, vilket jag tycker att man ska våga, vara profetisk, och försöka förutse vissa resultat, så misslyckas man ju väldigt ofta, men ibland kanske man kan få lite rätt: man kan väl se kommuniseringsströmningen som ett försök att vara konkret och profetisk (man tycker sig se konkreta varsel av en potentiell kommunisering). De menar ju att svårigheten att generalisera krav beror på att klasskampen är i ett nytt sammanhang som skapar nya praktiska och teoretiska problem. Det konkreta skulle då vara att försöka ställa dessa problem så nära "livet" som möjligt.