Jag vet inte vad de här dumheterna från Joffes sida med riff-raff 10 ska betyda. Det lite komiska i sammanhanget är ju att det planerade temat för det numret faktiskt är just omstruktureringen av klassförhållandet och den nya kampcykeln -- i Sverige och i världen.
Citat:
Ursprungligen postat av Joffe
Suitsme: Självklart är SAP mer liberalt än reformistiskt. Idag.
|
Och varför då? För att ledningen förrått arbetarna medan de annars på något mirakulöst sätt skulle ha kunnat fortsätta med traditionell reformistisk politik, som om de förändrade ekonomiska villkoren hade kunnat tillåta en oförändrad politisk sfär? Låter det troligt? Varför tror du att de socialdemokratiska partierna blev kenyesianska under en period och att de senare övergav denna idé? Kan det ha att göra med att fordismen hamnade i kris, hört talas om termen »stagflation»?
Citat:
|
Vi är ju på det hela taget överens om de materiella förutsättningarna och de frågor dessa reser. Men du har fel när du säger att analfabetism slutar 1970. Verkligen.
|
1) Jag tror att du har en ytlig förståelse av de materiella förändringarna och att du inte på allvar tänker tanken att dessa skulle kunna ha några konsekvenser för det politiska program du är anhängare av. 2) Om du ägnar din fritid åt att lära ungdomar att läsa och skriva så är det upp till dig, men du jobbar ju då gratis för borgarstaten.
Citat:
|
Varför är SAP fortfarande så relativt starka? Därför att arbetarklassen tillåter det. Jag har inte missat någonting (för tillfället).
|
Vadå relativt starka? Det kommer alltid att finnas en fördelning av de röster som läggs i valurnorna och av de 100 % nedstoppade papperslapparna så är det väl naturligt att sossarna får 30 % hit, centern 7 % dit, (m) 25 % osv. Låt oss säga att sossarna skulle knappa in fem procent på moderaterna, beror då detta på att tusentals entusiastiska arbetare har stoppat motboken under armen och gått med i folkrörelsen?! Uppmärksammat att folk inte längre är medlemmar av politiska partier och att dessa endast överlever genom bidrag från staten och från företag? Vad fan betyder det att socialdemokraterna är »relativt starka»? Nåt jävla parti måste ju för i helvete vinna valet också så att cirkusen kan fortgå...
-----
Sorted: tack för din kommentar. Du skrev:
Citat:
|
suits: frågan är väl om inte nyliberalismen som politiskt koncept även det är på väg bort pga ekonomiska förändringar. hela låneboosterismen efter 1973-1974 (den skakiga "flexibla" ackumulationsregimen som man skulle kunna tala om) verkar ju vara i en lika djup kris som keynsiansimen/fordismen (altså, socialdemokratins ekonomiska grund).
|
Det är alldeles sant att vi idag står mitt i en djup kris för den omstrukturerade kapitalismen. Det är knappt så att en förståelse av omstruktureringen och den nya kampcykeln hinner få spridning innan man samtidigt måste tala om en allvarlig kris inom ackumulationsregimen. Innan vi hastar oss att säga att det här slutet för »den skakiga 'flexibla' ackumulationsregimen» som du kallar den bör vi nog dock fundera på vad som skulle kunna ersätta den. Den nuvarande regimens/kampcykelns karakteristisk var just det som löste fordismens problem. Fordismen hade drabbats av alltför stora och många rigiditeter för att kapitalförhållandets reproduktion skulle kunna fortsätta gå igenom sina olika moment. Den nyliberala vågen med kapitalets finansifiering, flexibil arbetskraft etc. (omstrukturering
en) löste alltså de specifika problem som den tidigare ackumulationsregimen brottades med på slutet, men det finns idag inte några sådana nya lösningar att tillämpa (eller kan du skönja några sådana) utan det ser ut att den kapitalistiska lösningen går emot: en devalorisering och ökad utsugning av arbetskraften och en fortsatt »globalisering» understödd av statsintervention som räddar banker, länder osv. (Den nya statsinterventionismen är
inte keynesianism)
Citat:
|
sen är det värt att notera att det har funnits en djup antikommunistisk strömning inom SAP och dess systerorganistioner (inte överallt, hela tiden, men på viktiga punkter) lååååångt innan de på något sätt hamnade i en position där de ens kunde vara med om att fightas om kapitalismens regulering (för att tala Aglietta/mfl).
|
Ja det är sant, och man kan naturlitvis utveckla varenda resonemang. Som jag ser det så skedde dock uppsplittringen av socialdemokratin (som var ett internationellt fenomen) i anarkister, bolsjeviker och socialdemorater under en period arbetarrörelsens ökade integration i det kapitalistiska samhället (det tidiga 1900-talet) och då uppstod olika fraktioner som förhöll sig olika till denna utveckling -- en höger som ville utveckla den och uppnå regeringsställning (socialdemokratin) och en vänster (främst den tyska ultravänstern) som ville ha ett kompromisslöst brott med den och som förordade arbetarnas autonomi, och sist en sorts center (kommunistpartierna). Innan socialdemokraterna nådde regeringsställning var de så klart tvugna att konsolidera sitt grepp om fackföreningsrörelsen, göra sig rumsrena för regeringsduglighet genom att företräda en reformism som skulle vara förenlig med kapitalreproduktionen osv. och låta arbetarklassen föra dem mot makten. Den revolutionära vågen gav dem rösträtten och sedan var det bara att ånga vidare.
Citat:
|
inte för att vara den som är den, men luktar det inte lite ekonomism (och i förlägningen defatism) om den ganska tydliga indelning av kapitalismen i faser mer tillhörande styrelseformer, och gör inte detta att man missar möjligheterna att inom olika sociala former undergräva det specifik politiska och genomföra kommunistka revolter? känns lite som att slutsarsen blir att "nu! äntligen nu! nu är vår tid kommen. alla misslyckade genom historien berodde på omständigheter, men nu har vi historien på vår sida - om vi bara gör som vi säger"? jag känner lite igenom detta.
|
Det är mycket retorik i det här citatet men jag ska försöka svara så diplomatiskt som möjligt. Angående ekonomism förstår jag ekonomin som den nödvändiga objektiveringen av klassförhållandet och i verkligheten så existerar båda två men på olika nivåer. Det är dock otillräckligt att analysera verkligheten enbart efter dess fetischistiska former (om fetiscismen, se kapitel 1.4 i
Kapitalet bok 1 och slutet av tredje bandet i
Theorien über den Mehrwert (ej i svenska urvalet, finns dock på engelska).
»Regleringsregimen» (eller ett bättre ord: kampcykeln/ackumulationscykeln) innefattar förstås, vid varje historisk period, all klasskamp. Det handlar inte om någon »torr inomkapitalistisk objektiverad logik» eftersom profitkvotens fall bara är ett annat sätt att prata om klasskampen (eftersom profitkvoterna beror av mervärdet och att mervärdeproduktion ju är lika med utsugning). Det finns en mycket enkel anledning, som dock är så trivial att den är hemskt lätt att missa: vi har de nuvarande omstrukturerade kapitalistiska förhållandena eftersom klasskampen tidigare inte inte gjorde slut på klasskampen, inte för att det då var omöjligt att den skulle ha kunnat göra det, utan för att kommunismen de facto aldrig inträdde. Men de tidigare förhållandena hade hamnat i en kris och det behövdes, om någon kapitalism alls, nya förhållanden. Are you with me? Men är den nya kampcykeln egentligen mer fördelaktig ur kommunistisk synpunkt? Vi har å ena sidan blivit av med den kontrarevolution som producerades av arbetarnas egen rörelse (socialdemokratin, kommunistpartierna) men vi har samtidigt ännu mer subsumerade produktionsmedel anpassade för kapitalistisk produktion som det kommer bli ett helvete att kommunisera. Dessutom har kapitalistklassen en fördjävlig mängd kärnvapen till sitt förfogande av vilka det räcker med en liten bråkdel för att förinta (omkring 100 laddningar i närheten av ekvatorn över tätbebyggda områden)
världens spannmålsproduktion i en atomvinter och då finns det ändå t.ex. ryska atomubåtar som har 200 missiler under en kaptens befäl. Några hinder har undanröjts och vi har fått ett par andra att tampas med. Jag skulle önska att den revolutionära diskussionen kunde ägna sig åt nutidens problem istället för daterade sådana.
